jag tänkte dela med mig av min första tid som gravid. det är ju helt sjukt att jag kan skratta åt det såhär i efterhand för det var verkligen inte kul. jag trodde jag skulle bli sinnessjuk emellanåt. jag tror jag var sängliggandes från vecka 5-12. sammanlagt 7 veckor. jag kunde knappt resa på mig & jag fick lägga allt, precis allt åt sidan.
en dag hade jag lite ork att skriva ner mina tankar:
december 2017
visst fan finns det en oro. i den här branschen står det hundra bakom dig i kön men vad man göra när kroppen säger ifrån? jag har legat utslagen i sängen fyra veckor nu. det är hemskt att inte kunna göra någonting, jag försöker ta frisk luft och promenera men då börjar kroppen koka, spyan trycker på och hela systemet slutar fungera. telefonen och datorn är värst, bara ljuset, koncentrationen i att slutföra en bild har triggar igång illamåendet ännu mer. jag blir yr och måste kräkas. det dunkar i hela huvudet och jag måste lägga mig igen. jag har gråtit så mycket och tappat kontrollen över mig själv i frustration över att inte stå ut en dag till. ångesten i att aldrig våga bli gravid igen har blivit allt större och jag vill inget hellre än att ge det lilla livet i magen ett syskon. tankarna snurrar, de äter upp mig. jag kan inte sluta tänka på hur dåligt jag mår, jag försöker lyssna på ljudböcker, titta på filmer och umgås med familjen för att tänka på något annat men ingenting fungerar. lergigan comp tar bort det allra värsta illamåendet som trycker mot strupen men det är knappt det hjälper. fick även provsvar från sjukhuset att min sköldkörtel inte kan producera rätt mängd hormon vilket gett mig ytterligare en medicin att ta varje dag. jag är så sjukligt trött, viljelös, pendlar mellan frossa och svett, konstant illamående och fan hans moster. jag som trodde det skulle vara mysigt med bebis i magen. det är långt ifrån en vänta bebis lycka just nu. jag räknar dagarna för alla säger att det ger sig efter vecka 12, men rädslan i att OM det inte gör det ger mig panik. hur fan ska det gå? jag är så rädd att förlora allt det här som jag har byggt upp. kroppen lever sitt eget liv nu och det viktigaste av allt är att lillen där inne har det bra men man blir ju sinnessjuk av att bara ligga här. jag som annars är väldigt aktiv. jag saknar mig själv. är det fler än jag som haft det eller har det såhär? hur står man ut? finns det något man kan göra?
men man kämpade på & man klarar ju mer än man tror & tillslut fick jag primperan på recept kombinerat med lergigan comp & vips så slapp jag illamåendet. vi åkte till thailand sen vände allt. det är fortfarande mycket som händer med kroppen men klarade jag de veckorna klarar jag allt.
såhär såg mitt liv ut:
helt knäckt haha! hur var er första tid?
Jag hade det så som du beskrev halva graviditeten och mådde dåligt både fysiskt & psykiskt nästan hela tiden men det är sååååå värt de!!!