God morgon goingar!
Nu har det varit tyst i några dagar, förlåååt! 💗 Men det har varit så mycket jobb den här veckan med massa redigering & igår hade jag bröllop hela dagen. Stupade direkt jag kom hem!
Idag går vi in i vecka 20 & jag vaknade med en klump i halsen av rädsla inför morgondagens ultraljud. Min första graviditet hade jag inga rädslor, jag var så säker på att Lovisen som jag kallade bebis mådde bra & att det inte för nåt i världen kunde hända bebisen något men så fick jag missfall & tomheten efter sjukhuset var bland det värsta jag känt. Jag vet inte om det var efter det som oron kom. Men jag tror det. Innan kub spydde jag ner väntrummet med blåbärssoppa. Jag var så rädd att de skulle säga att det var tomt där inne. Och jag är lika rädd idag. Jag har under hela graviditeten mått som ett vandrade as & ingenting har fungerat. De senaste två veckorna har varit helt normala – vilket är sååååå skönt men samtidigt läskigt. Jag känner inte några rörelser men magen är ju där. Men tankarna går ändå i virrvarr & jag kan inte slappna av.
Känner ni igen er?
Jag får panik samtidigt som jag är sååå förväntansfull & fylld med hopp. Längtan efter att få se en liten skymt av det lilla där inne är obeskrivlig. Jag ska försöka tänka positivt.
Nu förstår man mammas oro som funnits där som en igel i nacken under alla dessa år. Det är ju bara gränslös kärlek där inget annat spelar någon roll.
Lycka till imorgon på UL! Kommer gå toppen <3
Var ju på UL i torsdags och trodde vi var i samma vecka, dvs 20, men jag fick backa en vecka och två dagar. Kändes väldigt tungt men allt såg bra ut och det är ju det viktigaste. Kram!
Känner verkligen igen mig.
Fick missfall hösten 2016.
Var i vecka 8. Var fruktansvärt. Även om jag inte känt något (med tanke på att de va så tidigt) så kände jag mig så otroligt tom. Vilken hemsk psykisk o fysisk smärta…..
Men våren 2017 blev jag gravid igen. Aldrig varit så rädd och orolig förens jag fick se henne på ultraljudet. Tårarna sprutade och en stor tung börda släpptes. Nu är våran lilla Elli hos oss, är så tacksam! Kände nog fösta sparken runt v 21-23. Och wow, vilken härlig känsla!
STORT LYCKA TILL!
Känner verkligen igen mig.
Fick missfall hösten 2016.
Var i vecka 8. Var fruktansvärt. Även om jag inte känt något (med tanke på att de va så tidigt) så kände jag mig så otroligt tom. Vilken hemsk psykisk o fysisk smärta…..
Men våren 2017 blev jag gravid igen. Aldrig varit så rädd och orolig förens jag fick se henne på ultraljudet. Tårarna sprutade och en stor tung börda släpptes. Nu är våran lilla Elli hos oss, är så tacksam! Kände nog fösta sparken runt v 21-23. Och wow, vilken härlig känsla!
STORT LYCKA TILL!